Tjugofjärde december

Pax vobiscum

Musik

Tjugotredje december

Det är det här med tystnaden. Tystnaden hänger samman med antalet. När jag föddes i slutet på 40-talet bestod mänskligheten av tvåtusenfemhundra miljoner. I dag är vi snart sjutusen miljoner. Eller sju miljarder. Då får tystnaden svårt att finnas tilll.
Nu menar jag inte den vanliga tystnaden, den som sitter i vårt dna. Alltså regn mot löv, vind i gräset, vågor mot strand, lekande barn, fåglar, myggor, hjärtslag. Det ger oss ro. Inte det andra. Dubbförsedda hjul mot asfalt. Motorgräsklippare. Prefabricerade ljudslingor.
Om vi går längre bakåt i tiden, låt säga tusen år före vår tideräknings början, då härskade ensamhet och tystnad. Våra mänskliga förfäder kunde vandra månadsvis utan att möta en människa. Faror fanns överallt. Därför blev det nödvändigt att hålla samman. Bevara medmänniskan i kampen mot omständigheterna. Du skall icke döda sa man och upphöjde tanken till etisk fixstjärna.
I dag är vi många på jorden. Nu är det inte bara tystnaden det gäller. Det är också vattnet, utrymmet, maten. Vart vi än vänder oss kommer vi se ett ansikte, en hungrig mun, och någon som kräver sin del av de mänskliga rättigheterna.

Snart är vi blivna så många att nödvändigheten att bevara det mänskliga livet inte längre är - tja, det mest praktiska, om än inte det mest etiska. Några måste lämna båten. Du skall icke döda blir till - Du skall icke döda den som ger dig liv. Resten, de som stör tystnaden, de som upptar plats, de hungriga munnarna - utan dem skulle vi kunna fortleva.
Detta osäkra liv är det enda vi säkert har. Vi borde göra något åt förhållandena, på det ena eller andra sättet, under den korta vandring vi tilldelats. Inte ens jag vågar just nu i denna minut tänka på detta Harmageddon där vatten, jord och tystnad är en bristvara. Men jag ger aldrig upp. Det kan ni dänga er på.

Tjugoandra december

Det finns en fascinerande överensstämmelse mellan två nutida politikerliv. Det är den som träder fram i Henrik Berggrens bok om Olof Palme Underbara dagar framför oss, och den som Tony Blair själv berättar om i Mitt liv, min resa.
Här har vi att göra med två något högerorienterade unga män, båda i viss mån placerade i samhällets övre skikt, som var och en på var sitt håll och i olika tider möter en kvinna. Hon står till vänster, beläst, intellektuell. Båda de unga männen blir dödligt kära och deras politiska karriärer tar fart, var på sitt håll, med en beslutsamhet och kraft som tar andan ur läsaren.
Nog kan man diskutera deras politiska gärning, men faktum är att de båda männen påverkade sin samtid under den tid de uppbar sina ämbeten. Det som gör det makalöst är överensstämmelsen. Inte deras ungdom, inte deras mästerliga talekonst. Det är kvinnan.
Jag läste volymerna rakt av. Olof möter Lisbeth och efter det tycks han storma in bland en bunt ganska tröga reformister. Han fullkomligt nockar dem med en störtflod av idéer som förmår rycka med en hel generation. Tony blir kär i Cheerie. Hans politiska verksamhet exploderar och New Labour, vad man än må tycka om detta, förvandlas på superkort tid från ett parti på dekis till ett statsbärande parti.

En sak är i varje fall klar - för att få veta hur det verkligen gick till så saknas biografierna över Lisbeth Palme och Cheerie Blair. Kärleken, eller lustan om man så vill, är en mäktig drivkraft i människans liv.

Tjugoförsta december

Just nu kan jag känna den där litenheten. Ungefär - vi har inte en chans mot naturen. Hur vi än försöker glömma och krälar som komodovaraner med paltkoma i dumburkens sken har vi inte en chans komma undan.
Det snöar ordentligt ute i gränden. Temperaturen faller. De kyliga dagarna nalkas. Vad ska jag göra? Sitta lugnt och betrakta de som tror att 110-skylten betyder att man ovillkorligen kan - och ska - köra 110 och blir uppriktigt förvånade när de kanar ut i geografin.
För mer än fyrtio år sen upplevde jag en av de stora katastrofer jag burit med mig hela livet. Jag såg det på teve och läste alla tidningar som fanns. Det var Torrey Canyon den 18 mars 1967, en av de första supertankers som förliste. Oljeutsläppet förorsakade oerhörda skador längs de franska och brittiska kusterna.
Var det någon som brydde sig? Tja, några som betraktades som nördar med ryggsäck och kikare. Resten fortsatte glo på dumburken och struntade i, inför sig själv och inför sina barn, att det faktiskt fanns skolor och bibliotek där man kunde läsa sig till vad som skett och skulle ske och handla därefter.

Ungefär som de som en gång bodde kring koncentrationslägren. De vände sig också bort. Låtsades inte om. Hoppade på tävlingen Rikast På Kyrkogården Vinner. Eller planerade utlandsresorna eller köpte vårlökar eller smekte nya bilen.
Och visst skulle Torrey Canyon fortsätta. Ty inte kunde de som fattade besluten förlora sina arvoden och sitt inflytande genom att ha en annan åsikt än de ständigt nöjestörstande väljarna. De som ville åka i ett jacuzzibadkar genom Pärleporten till himlens Ikea där de erogena zonerna kunde kittlas med varor tillverkade av tuberkulösa barn i smutsiga källare i Bangla Desh.
Alltså - hur vi än gör har vi inte en chans. Naturen vinner. Absolut. Frågan är bara om demokratin är det samhällssystem som förmår stoppa de smartskallar som tror att 110-skylten innebär att man kan - och ska - köra 110 också då motorvägen är isbelagd.

Tjugonde december

Ofta går jag längs Slottsbacken på väg mot Skeppsholmen, Djurgården eller Konstnärsklubben. Det är då jag kan se besynnerliga uppträdande som det här. En grupp människor dokumenterar sig själv i grupp under en turisttresa. Det sker med entusiasm, organisation och den sorts glädje som en del människor kan visa när de genomför en organiserad ritual vilken ger dem rätt att bli medlem av en grupp.
Det är ungefär som Böda Camping och de som bär träningsoveraller med texten Böda Beer Bodies. Man vill markera en grupptillhörighet som man själv gillar och som omgivningen kanske ser ned på, och då gäller det att skaffa sig först plats i hackordningen genom att stolt förevisa foppatoffeln och övervikten.

Kanske är det också så med de människor som flitigt fotograferar av sig framför Slottet, Svenska Akademiens hus eller Stadshuset. Jag var där med de andra säger de med fotot som bevis. Det är någon annan som tar bilden, men där står jag.

Att betrakta tillvägagångssättet är som att betrakta en balett. Det är oftast japanerna som deltar i baletten. Är det fråga om italienare eller andra sydeuropéer kan de i många fall välja ut någon förbipasserande som ser hygglig ut och fråga om man vill ta ett foto.

När det gäller japaner formeras ett slags gatans No-teater med starkt koreograferade turer. En kutar framför gruppen, tar en bild, varpå nästa kutar fram och tar en ny bild fast av samma grupp, minus en. Bakgrunden är alltid en viktig byggnad i staden man besöker.
Så där kan det hålla på en god stund tills alla är finns på bild. Minus en varje gång. Fram och tillbaka går det. Som vågor i ett kulturellt drama. Hela tiden saknas en person. Vad betyder det? Att kollektivet är viktigare än individen?

Har det här någon betydelse? Är det viktigt? Förmodligen inte. Det är antagligen en lika oviktig iakttagelse som att västerländska hattar tycks betyda lättja och frihet för japaner när man är på resa.Eller kanske betyder det grupptillhörighet? Den underliga solhatten eller vad det kan vara är ett försök att smälta in i en annan kultur?

Nittonde december

Gamla Stan är stans äldsta kvarter. Smala gränder, gamla hus. På gatorna har Strindberg gått, Gustav Vasa, Mäster Olof, alla de vi känner ur historien.

Stockholm är annars en stad fylld av grönområden. För den som vandrat runt och känt rullstensåsarna i benen är Stockholm ett böljande landskap. Kommer man under somrarna upp på en ås och har fri sikt kan man se de gröna öarna. Klungor av träd med gräsmattor omivna av huskroppar och gator.
Här samsas djur och människor. Jag minns rådjur på Folkungagatan, älgar i Aspudden och harar, ekorrar och grävlingar. Eller pilgrimsfalkarnas bo på skatteskrapan eller i Riddarholmskyrkans spira. Eller djurlivet på Djurgården, bara en kvarts promenad från kommersen på Stureplan. Fasaner, rådjur. Grodorna på vårarna i Isbladskärret, deras kväkande och vattnet som sjöd av brunst. Eller hägerkolonin på samma ställe, den finns fortfarande kvar,
Stockholm är ingen stad. Stan är en by som bara är lite större än vad man menar med en by. Det vet var och en som försökt gå genom Paris eller London.
Gamla Stan är den stadsdel som visar den okontrollerade stadens slutmål. Här saknas gröna ytor. Det finns några kvadratmeter gräs här och där. En trädpinne, kanske, lite gräs, men sen är det slut. Gamla Stan är ett monument över den otyglade marknadsekonomins slutmål.

Som Peder Fredags Gränd. Gränden har funnits på kartan sen 1700-talet. Där under valvet har det gått människor i mer än tre hundra år. Men nu är det slut. Nu är det stopp. En grind förhindrar stadsborna att ta den väg deras förfäder gått. Återigen privata ägandet mot det allmänna intresset.

Artonde december

Den här skylten gick jag förbi flera gånger utan att begripa. Jag fattade ju att det rörde sig om ett bygge, det andra begrep jag inte. Insuggning. En kamrat sa att det närmaste hon visste var 'sinsugga', men att det var finlandssvenska och hade att göra med födande suggor som med tiden sinade. 'Insugning' sa nätet, men det var ännu mer underligt. Byggnadsarbetare kunde knappast varna för insugning, eller något annat, vid felparkering.
Mannen i blåställ kom förbi och han verkade intresserade av att förklara. Jorå, 'insuggning' det va' att man slengde ut såna de betongsuggor om folk inte fatta' att man blockera' arbete'. Du vet, betongklumpar. Har'u sett såna? Man blockera' gater me'rom. Ok, men sugga. Varför inte galt? E'ru halt i pallet? Fatta'ru 'nte? Gråsugga. Har'u rivit hus? Hit me' våfflan. Nä, haru 'nte, va? Du e' mjuk som en ICA-kasse du. Gråsuggor finns överallt. Sugga, vet du, så e're, brorsan. Mors.

Sjuttonde december

Det florentinska vildsvinet höggs i marmor några århundraden före vår tideräknings början. Ingen vet av vem. Originalet står i Uffizierna. Det har gjutits i flera bronskopior. Nu står en kopia på en kopia på Mercato Nouvo i Florens. Den ursprungliga bronskopian tillverkades 1612.
Enligt tradition ska man gnugga vildsvinets tryne för att vara säker på att återvända till Florens. Miljoner och åter miljoner handflator har sålunda putsat metallen så blank att det florentinska vildsvinets tryne nästan förefaller vara bräckligt.

I entrén till Konstakademin på Fredsgatan, Stockholm, står en kopia. I trehundra år har den stått där. En annan kopia finns i Akademins lokaler på Skeppsholmen. Jag har också sett två kopior utanför en villa i närheten av Nobelparken.
Vad gör galten? Om detta kan man tvista och, tror jag, här är det bara fantasin som sätter gränsen. Den kan ha varit en del av en grupp, omgiven av andra djur, men det betyder egentligen inte så mycket. Galten befinner sig mitt i en rörelse. Jag tror den nyss väckts ur en behaglig slummer. Den somnade mätt och till freds efter att ha tagit några honor på det sätt hanar plägar göra när de är mätta. Där efter la den sig ned för vila.
Men just nu har någonting inträffat. Ett ljud, en rörelse, en reflex från ett fientligt öga. Vildsvinsgalten reser sig bereddd att gå till motattack. Det är han och ingen annan som har ansvaret och han kommer inte att tveka.
Varför fascinerar den här bilden? Jag tror det har att göra med styrkan och den klara insikten som träffar vildsvinsgalten. Det här är en hane med lem på livet. Han måste reagera.

Det är fara i luften. Res dig! Slåss!
Ungefär så ser jag den och tänker på min tid.

Sextonde december

Sommarkväll vid Slussen. En scen utanför Debaser. Folk sorlar och dricker. Det är avspänt, luktar diesel från båtslussen. Framför scenen unga människor i second-hand kläder. Elvisimitation är det. Den vite lastbilschaffisen från Tupelo i Mississippi som sjöng race music och till att börja med lät som han var färgad.
Nordamerikas stora bidrag till kulturen kommer från de fattiga, från underklassen. Det handlar om den musikaliska tradition som de afrikanska slavarna bar med. Blues, gospel, jazz, rock. Sen har det mesta av det nordamerikanska, med få undantag, varit lättviktigt gods båda vad gäller bildkonst och litteratur. Nordamerikanerna försöker imitera Europa, men misslyckas alltid eftersom det nordamerikanska samhällets kommersialism förråar de konstnärliga uttrycken.
Man kan ana orsakerna till skillnaden genom att jämföra Antikrundan och den nordamerikanska varianten av Antiques Roadshow. I Antikrundan kommer folk släpande med skåp eller vad det nu kan vara som gått i arv i släkten och så visar det sig att föremålet de kommer med var tillverkat på sextonhundratalet eller så. I Antiques Roadshow kommer folk med bioaffischer från tretttiotalet eller förfärliga tavlor av ridande cow-boys gjorda för knappa hundra år sen och kallar det antikt.
Det kom fler musiker från Mississippi. Muddy Waters var en, en annan var John Lee Hooker. En av hans låtar handlade om Tupelo, Elvis hemstad. Det är en stark sång om en översvämningskatastrof. Det var en av de första blueslåtar jag dechiffrerade språkligt och sen begrep jag att det fanns andra som såg på världen som jag gör.

Som John Lee Hooker sjöng aldrig Elvis. Inte med samma sociala vrede. Elvis var ju en vit imitatör som efter hand drunknade i balladträsket.

Femtonde december

Blonda nakna kvinnor som flyter omkring i ett hav. Sjögräset snärjer dem. Bilden är snaskig halvporr och gjord av personalen på en indisk´restaurang. Inredningen berättar att de som arbetar där är hinduer. Det finns en stor staty av Ganesha som ska föra med sig lycka.
Det underliga med den här snaskiga halvporren är att ingen tycks bry sig trots att det är på Bondegatan i hjärtat av trendiga progressiva Södermalm. Varför är det så?
Det kanske är på det sättet att de trendiga, och säkert mycket jämställda, gästerna har överseende. Boysen som jobbar där är väl lite si så där och det finns ingen anledning bråka över lite kvinnoförnedring i en av alkoverna. Vi skiter i vad tjänstefolket drömmer om.
Det är väl ungefär på samma sätt som med kebaberiorna. Min undersökning här är något ovetenskaplig, men jag har aldrig sett ett kebabställe med en kvinna som arbetar. Det är alltid grabbar, invandrargrabbar. Eller har jag fel? Finns det något ställe med kvinnlig personal?
Antag att landets kebabätare börjar bojkotta landets kebaberior och kräva kvinnlig personal. Skulle det medföra att jämställdheten ökade? Att kvinnor från patriarkala familjer hamnade ute på arbetsmarkanden? Tanken är fascinerande. Men jag tror aldrig att det inträffar. Man struntar i tjänstefolkets krumbukter. Låt dem hållas. Bara vi andra får vara jämställda.

Fjortonde december

Jag gillar att ta långa promenader. Som att följa Götgatan bort till fastlandet, det når man om man lämnar Södermalm och fortsätter bort över Hammarbyhöjden och Björkhagen mot Kärrtorp. Där kan man leta sig ut i det som kallas Nacka reservatet.
I det vidsträckta grönområdet spelar folk golf, joggar, badar eller bara går som jag och betraktar. Då passerar man platser som bär namn som Söderbysjön, Kvarnhagen, Nacka Täppa, Dammtorpssjön och Övre Lusse Gärda. Namn som bär med sig vittnesbörd om att på de här platserna fanns verksamheter som en gång var så viktiga att de måste namnges.
Vad som däremot kan vara svårare att tänka sig är att Nacka reservatet bara är uthyrt till stockholmarna. Det ägs av den stenrika familjen af Peterséns på Erstavik. Erstavik är ett fideikommiss vilket betyder att det går i arv till äldste sonen. Kvinnorna utan arvsrätt. De får inte ens ärva nattkärlet sitt. Pang ut bara och lev på storebrors nåder. Ungefär som ett gäng babianer.
Det här har s-regering efter s-regering, samt givetvis de borgerliga, godkänt i det jämställda Sverige trots att det finns någon skrivelse där man hävdar att fideikommissen ska upphöra.
Här kör den politiska eliten i Sverige, oberoende av i vilket politiskt företag man än är anställd, samma dubbelspel som vad gäller Nato, neutraliteten, serviliteten inför USA och EU:s framtida mål.
Folk fattar inte, tänker den politiska eliten. Fick folk reda på sanningen så skulle de inte begripa att man inte får rubba den privata äganderätten och att det skulle bli en massa ideologiskt tjafs. Vi inom den politiska klassen har en verksamhet att sköta - Rikets Fortbestånd - och därför talar vi tyst om detta. Ungefär så.
I Nacka reservatet bedrivs ändå en slags gerillaverksamhet. Undangömda i skogarna har människor exprorierat jorden och byggt kyrkogårdar för sina sällskapsdjur. Återigen ställs det privata ägandet mot det allmännas intressen. En konflikt som i takt med storstadens snabba tillväxt och utplundringen av jordens resurser kommer att avslöjas som antagonistisk. Klassernas strider är på långt när inte över.

Trettonde december

För ett par decenniuer sen brukade jag jogga i Hagaparken. Tog mig över till backen vid Bellevue, där finns ännu i denna dag ett fullt fungerande duvslag, ner vid Eldhs museum, över järnvägen, förbi Stallmästaregården och sen in i parkens lummiga sjuttonhundratal.
Nu påminner gångstigen mest om bilderna från Sovjets ambassad som tidningar som Expressen förr om åren brukade visa för att trigga folk tycka illa om auktoritära regimer. Titta bara vilket obehagligt staket, och kamerabevakat är det också.
Men riktigt så är det inte. Bakom stängslet bor Victoria Bernadotte som gift sig med en gyminstruktör bördig från ödebygden Ockelbo. Min gamla löparbana är förstörd. Finns ingen känsla kvar. Bara intrycket att ha blivit utsatt för ett övergrepp.
Kanske gyminstruktörens svärfarsa ska använda det som luderställe när de unga tu inte är hemma? Sen kan ju prinsbrorsan ta dit sin utvalda. Hon som gjort karriär genom att visa hud och ännu mer än så i såna tidningar som män läser med en hand.
Eftersom bernadottarna så framgångsrikt jobbat för att ligga högt på vulgotoppen väntar vi nu bara på att lillsyrran ska presentera en boy-friend. Får man spekulera? Min gissning är att det blir en gosse som gjort sig ett namn på att ha vunnit Idol, alternativt haft sex offentligt i en dokusåpa, och sen väntar på rättegång för ett vitt pulvers skull. Oskyldig kommer han också att vara, enligt lillsessan. Ni vet, tala ut och så där i media. Det skulle sitta fint till sillen i midsommar det.

Tolfte december

Det här är inte en bild från en stillsam sommardag.
Den mörkklädde mannen till vänster lägger handen på kvinnans huvud. Den kvinna som är huksittande talar tröstande till den kvinna som mannen vidrör. Hon talar först svenska, sen engelska, men varken mannen eller kvinnan tycks förstå.
Kring trädstammen till höger finns en bänk. Bakom bänken och längre bort syns löv och kvistar på marken. Det är en stor och tung gren som fallit ned. Den har nyss knäckts från trädet och hamnat mellan bänken och den blå markisen, där befinner sig en fruktförsäljare, exakt i det ögonblick då kvinnan och mannen kom promenerande från Biblioteksgatan och ut på torget.
Längre bort står människor: nyfikna och vittnen. Hur kunde detta hända? Är någon skadad?
Jag hörde ljudet då grenen knäcktes. Det är ett ljud som sällan hörs i städer. Sen kom det sträva ljudet av någonting tungt och stort som faller genom en tät lövkrona. Därför reagerade jag. Jag har varit med om att fälla träd och mitt ljudminne varnade mig. När sånt ljud hörs då ska man se upp. Sen kom ett skrik. Det var från kvinnan som fick allt över sig.
Strax efter jag tagit bilden anländer en ambulans, en brandbil och en polisbil. Ambulansen tar med kvinnan och hennes man. De är turister och förefaller rädda och förvirrade. Polisen frågar ut några människor och gör anteckningar. Brandmännen spärrar av området kring trädet. Sen händer inte så mycket mer.
Hur kunde detta ske? Jo, någon, eller några, hade fått för sig att hänga upp belysningsslingor i det stora trädet på Norrmalmstorg. Sånt kan vara vackert i sommarnatten. Belysningslingorna lindades varv på varv kring grenarna utan tanke på att tråden och lysdioderna sammantaget väger ganska myket.
Till slut blev det alltför tungt och grenen faller just i det ögonblick då kvinnan och mannen lyckliga med påsar och kassar söker skydd i skuggan av trädet en vacker sommardag.

Elfte december

Bilden sitter på muren vid ingången till området kring Naturhistoriska Riksmuseet. Det föreställer en naken kvinna med långt hår. Hon är utomhus. Hon håller ena handen på sitt vänstra bröst. Kanske vill gesten betyda att kvinnan älskar någon eller något genom att hålla handen i trakten av hjärtat. Den högra handen håller i en växt, kanske en blomma.
Varför avbildar man en naken kvinna som håller i sitt bröst och samtidigt suger eller luktar på en växt utanför ett museum med ansvar för biologi och geologi?

Eller är det något annat hon gör, något som kan vara svårt att beskriva, men inte helt omöjligt att föreställa sig för den som har en livaktig fantasi?

Ska bilden föreställa en förening av natur och sensualism, eller kärlek till naturen?
Varje gång jag ser den så inser jag att jag inte begriper varför den är placerad just här. Eller för bilden med sig ett budskap om en förlorad kärlek till en okänd kvinna eller en känsla av något ogripbart?

Eller har den kanske bara satts dit för att det behövdes någonting och så låg den här plattan och skräpande på ateljégolvet och det blev som det blev? Fast jag tror det inte. Det finns en tanke bakom.

Tionde december

Det här är från Serafimerlasarettet. Det byggdes för att härbärgera fattigt folk. I lasarettet finns många såna här donationstavlor. Kanske det var en etisk kick för donatorn att veta att här skulle för långliga tider lysa namn, titel och summan som skänkts.

När jag kom till Stockholm för mer än fyrtio år sen fanns det få tiggare på gatorna. Nu finns tiggarna över allt från city till långt ut i förorterna. De som tigger är både svenskar och nomadiserande grupper. De senare kommer framför allt från östra Europa där staterna är svaga och korrupta.

Jag måste övertyga dem om att arbeta och inte bara ta mot bidrag. Så sammanfattar den blivande ordföranden för EU, ungraren Viktor Orbán, den strategiska målsättningen gentemot romerna. Om detta kan man väl säga att det verkar som om Orbán inte riktigt har alla hönsen hemma.
Sen lägger kräket till att han tycker att alla europeiska länder ska vara med och betala. Ungefär som med fifflet med bidragen från Brüssel och den allmänna vanskötseln av en del länder. Det ska de ordentliga skattebetalarna i Stockholm, Berlin och Helsingfors stå för.

Jag har alltid avskytt välgörenhet. På grund av det ger jag följaktligen sällan pengar till tiggare. Sociala problem ska lösas med sociala medel. Arbetslöshet, sjukdom och fattigdom sett ur det stora perspektivet är sällan den enskildes fel. Den som ser det på annat sätt menar att fattigt folk saknar självdisciplin och initiativförmåga. Fanns bara detta i rikt mått så skulle världen bestå av en lycklig konsumerande medelklass.

Problemet är bara att jag börjat känna mig obekväm med min inställning. Beror det på att jag börjat bli gammal och sentimental? Eller beror det på att mängden av tiggare får mig att djupast i mitt inre känna förtvivlan?

Nionde december

Det var en av de kalla dagarna. Jag gick längs Blasieholmen, förbi Buckan, fortsatte Strandsvägskajen och tog Djurgårdbrunnskanalen. Det är min värld att gå Djurgården i högersväng. Jag hatar gå vänstersväng förbi Nordiska Museet och Liljevalchs. Det påminner mig om att konsumtionsladorna är byggda för just detta. Kunden ska skjuta shoppingvagnen med vänster hand, plocka varorna med höger. Praktiskt, säger handlaren. Obehagligt, tänker jag och känner Den Osynlige Dressörens inflytande. Utan att man märker det trillar kulan i flipperspelet ned i ens skalle. Gå vänstersväng, plocka med högra handen, du ditt lilla myrkryp som förvandlas utan att du fattar det.

På grund av det vill jag alltid gå längs kanalen, fortsätta bort mot Blockhusudden och det vanskötta sommarkaféet, passera det magiska Thielska Galleriet där man en stund kan ana de stora frågorna med Edvard Munch och Ernst Josephson, och om man har tur, se Ulf Linde sitta i rullstolen och röka cigarrett med munstycke och sen ta vägen hem till de smala gränderna där jag framlever mina dagar.
Just den här iskalla dagen njöt jag av att vara en fri man som drar sitt svärd mot fienden. Jag passerade förbi Engelska Kyrkan och stannade, någonstans det var, stannade där verkligheten upphör vara endimensionell, ett ställe där jag trodde mig gått vilse i staden Stockholm.

Se kråkorna, tänkte jag, se kråkorna som hackar och anfaller. Vem sitter där i granen? Är det någon som liknar mig de vill förgöra? Är det en uggla som inte hunnit ta skydd för natten och kurar i grenverket bländad av dagsljuset medan de svarta kråkorna hackar mot de stora ögonen? Försvara dig, frände och like, tänkte jag, försvara dig.

När jag kom hem tittade jag i spegeln och betraktade min korta satta skapelse och mina bruna ögon och tänkte att kommer kråkorna så ska jag dö stående, på knä lever jag aldrig. Så kom ni svarta kråkor så ska ni få se vem ni har att göra med.

Åttonde december

Första våningen där jag bor ligger lågt. En dag sitter jag vid bordet och äter. Konstigt. Ett starkt motorljud trots att trafik i gränderna är avstängda efter elva på förmiddagen. Dessutom är det så trång här att en modern buss knappt får plats.
Våra blickar möts. En äldre man på övervåningen i en turistbuss passerar tätt förbi fönstret. Mannen hälsar artigt, han lyfter på hatten. Kvinnan på näste säte ler. Liksom nästa kvinna. Hon tittar lite disträ upp från sin bok och fortsätter läsa. Barnen på näste säte tycker det är kul. Titta en inföding. De grimascherar, räcker ut tungan och vinkar. Jag vinkar inte, det kan jag försäkra.
Från gränden kommer skrik. Jag tittar ut och fattar att den backande bussen just nu mejar ned de som sitter vid ett utebord vid en restaurang. Krasch. Porslin krossas. Jag rusar ut på gatan.
Bussen har stannat. Chauffören kommer ut i gränden. Han pekar på sin GPS. Han har kört rätt. Fattar ni inte? Chauffören skakar på huvudet åt oss som är förbannade.

Nästa dag. Det är eftermiddag vid samma tid. Motorljudet av en backande turistbuss. Det är inte sant. Från bussens övervåningen ser man rakt in i mitt hem. Nu blir jag arg. Folk som bor i gränden strömmar ut. Vad är det som händer?
Busschauffören, en ny denna dag, pekar på sin GPS. Så här ska man köra för att ta gästerna till hotellet. Scheisse säger jag. Engelska ord med en betydligt fränare betydelse fräser genom luften. Sluta trakassera våra gäster, säger en biffig man med resebyråns emblem på skjortan.
Nu är jag arg. Den tyska invasionen måste stoppas. EU eller inte. Brüssel kan ta sig nånstans. Under natten skaffar jag vapnen. På Spotify laddar jagt ned tal av Hitler, nazistisk marschmusik och kulsprutesmatter. Vid lunchtid är allt klart.
Fönstren öppna. Gardinerna fördragna. Högtalarna vända mot gatan. Fienden har inte en chans! Bara en knapptryckning och så är den tyska invasionen nedgjord.
Jag sitter i läsfåtöljen hela dagen. Förväntansfull. Läser, kontrollerar av och till datorn och högtalarna. Minuterna tickar. Då hör jag ljudet av en backande buss. Ah, fienden attackerar! Jag sätter fingret på avtryckaren. In i gränden, inom skotthåll ska du, och sen!
Plötsligt upphör allt. Jag avvaktar, men när inget händer kikar jag ut och ser att servitörerna på restaurangerna gjort gemensam sak. Gränden är blockerad av bord och stolar. Möbler som snabbt försvinner när polisen kommer för att ta ett allvarligt snack med en olycklig busschaufför.
Och jag, jag måste tyvärr nedrusta. Lägga ned vapnen och sätta mig i skuggan under korkeken. Där rök min möjlighet att bli nationalhjälte.

Sjunde december

Det kunde lika gärna ha blivit att jag byggde hus eller renoverade bilar för att känna mig väl till mods. Jag var en liten skitunge med dåligt hjärta, döden flåsade mig flera gånger i nacken och av det blev att jag måste hålla mig lugn. Det betydde en barndom inomhus. Kanske räddade det mitt liv, det vet jag inte. Jag vet bara att det var tråkigt och eftersom det här var tiden före teven och datorerna och jag bodde i en småstad så fanns det inte så mycket annat att göra än att lära sig läsa. Så jag lärde mig läsa. Biblioteket låg på gångavstånd. Livet blev plötsligt uthärdligt.
Sen började det hända saker. Grammofon, kristallradio, transistorradio, teve, stereo, vinyl, band, stenciler, elektriska skrivmaskiner.
Dator skaffade jag mig i början på 80-talet. Det blev underligt nog min revansch eftersom jag har dålig motorik. Jag uppfattades som en opraktisk nörd. Nog ligger det en del i det. Jag får än i dag fundera över åt vilket håll jag ska dra mejseln för att få in en skruv. För mig var datorns inre enklare än en mejsel i handen. Plötsligt tyckte omgivningen att jag var praktisk när jag kom med mina disketter och fixade datorer.
Nyligen kastade jag mina band och kassetter. Snart går vinylen samma väg. Cd-plattorna står i bokhyllan och samlar damm. Jag har ju, som alla kommer att ha, musiken på datorn. Och snart finns det vi kallade skivor i Molnet, så heter det numera när man ska lagra digitalt.
På vinden står en högst konkret låda stenkakor. De tillhörde mina föräldrar. Saker som en gång var fräscha och moderna är numera sånt man tar i med varsamhet och vet att man blivit gammal.
Först skrev jag för hand. Jag har till och med skrivit med ett pennskaft med stålstift som man doppade i bläckhorn och torkade med läskpapper. Sen tog verkligheteh ett skutt. Kulspetspenna, den elektriska skrivmaskinen och så datorn.
Det som är gemensamt i den här historiken är nödvändigheten att uttrycka sig. Nu arbetar jag desutom med att lägga Spotify till texterna. Där samlas Caruso med Jaqueline du Pré, Youssef N'Dour och sång från Hirundo rustica.
Jag sätter samman musikslingor för att de ska beröra och accentuera texter, eller kommentera stämningar, eller förstärka scener. Nästan som man förfogade över en teaterscen med repliker och en massa musiker. Aktörerna får man själv lägga till.
Egentligen vet jag inte vad det ska användas till. Det är ju så det börjar. Man vet inte varför man gör det, men fortsätter ändå eftersom man vill att någon fattar vem man är allra längst där inne. Av någon dunkel anledning gör man så.

Sjätte december

En vitmålad sten bland fimpar och skräp i Kungsträdgården. Texten säger här dog en ung människa i en trafikolycka. Minnet bär vi med oss. Det där att man kan föreställa sig det som inte finns i sinnevärlden, det är människans unika förmåga.
Fordom dags tänkte man att skillnaden mellan människa och djur bestod i att människan visade sin mänsklighet genom att kontrollera de biologiska krafterna. De religiösa profeterna uppskattade tanken. Det tar sig tre uttryck: död, hår och sex.

Under århundradenas gång har döden hottats upp med nya påfund som paradis och helvete. Håret, och skägget, det som än i dag är hårdvara i voodoo-religioner, det ska klippas på ett visst sätt, eller inte visas, eller skalas av helt, eller vara si eller så långt. Sex ska utföras enligt en föreskriven mall. Inte djuriskt. Det var det som var motsatsen. Djävulen i gamla tider var alltid en blandning mellan djur och människa. Svans, horn, bockfot.
Att använda 'djuriskt' som förnedringsterm är en tankeslinga från äldre tider. En världsuppfattning som började försvinna i Europa då läskunnigheten ökade. Men obildade människor finns det i våra dagar.

En morgon rakar jag mig och lyssnar till radion. Morgonandakten 11 oktober detta år. Den sköts av en viss Sadeta Fejzic Memic. Hon säger det rak på sak: Djuriska lustar förgiftar hjärtat och låter de mörka sidorna ta över.
Då blev jag klarvaken. In i mitt badrum klev det, där jag för övrigt stod så naken som en människa kan bli, en världsuppfattning med rötterna i den gamla tiden då man trollade med hår och naglar.
Jag rakade mig färdigt och tänkte: kan man ens diskutera med såna här underliga människor som gett sig den på att någon tänkt ut alla sannningar som går att tänka ut långt innan ens radion de talar i var uppfunnen.
Hur bemöter man såna här människor som - ungefär - sänker sig till en 'djurisk' nivå genom att aldrig våga ifrågasätta sin egen uppfattning? Såna människor finns inom alla religioner, liksom hyggligt folk som läser texterna med en god portion sunt förnuft.
Tja, vad gör man annat än skattar åt såna här stackare som trott sig se ljuset. Världen är nog lite mer komplicerad än vad de tror.

Femte december

När jag såg det här på Maria kyrkogård tänkte jag på en story som gick så här: en ung kille hade dött och vid begravningen på Norra Kyrkogården la hans bäste vän den avlidnes mobil i graven. Han tyckte det var en bra gest och spred det bland vännerna. De började genast ringa mobilen och lyssna till den avlidnes röst och tala in hälsningar till honom där han låg i kistan under jord.
På natten efter begravningen sneddade en okänd medborgare över kyrkogården. Han var på läsken efter en fest, det var sant. Denne manlige medborgare tvärnitade av förklarliga skäl då han hörde mobilen ringa. Yo've gotta a call. Det var inte hans mobil som ringde. Det var inte svårt att konstatera. Yo've gotta a call. Efter en stunds funderande begriper han att ljudet uppstår någonstans under hans fötter. Vad gör man? Ringer polisen och säger tro mig eller inte men det ringer från underjorden på kyrkogården klockan midnatt.

Tror någon han ringde polisen? Det gjorde han inte. Han sprang så fort han kunde och det enda han ville var att glömma allt. Korkat? Inte alls. Jag menar - i vilket läge skulle han ha hamnat om han sagt som det var? Skulle polisen, eller vem det nu kunde vara, ha betraktat honom som ett sanningsvittne när luktade han alkohol?

Tiden gick. Så berättade han det för någon som berättade det vidare och då tänkte jag när jag hörde historien över en pilsner på Big Ben : vad händer med min mobil när jag dör?

Fjärde december

Här hus och träd. Vad naturen skapar och det människan bygger. Betraktar man bilden så kan man se mötet mellan horsiontellt och vertikalt. Men inte bara det utan också det som så ofta är ett underliggade tema i den konstnärliga modernismen - mötet mellan den raka skapade linjen och den naturliga lite knöliga linjen. Se de raka husgavlarna bakom de slingrande björkstammarna. Det tog mig många år att fatta det här.
Vad vi så ofta ser, men inte medvetet obeserverar, är kontrasten mellan det skapade och det som existerar av egen kraft. Ungefär som mötet mellan man och kvinna där kvinnan är, inbillar jag mig, närmare naturen än vad mannen är. Mannen menstruerar inte, mannen föder inte.
Mannen ansågs länge vara den som gav livet och kvinnans kropp var blott en behållare. De stora religionerna beskriver kvinnan som en åker. Mannen var en brukare av åkern. Säd heter det fortfarande. Jordemor hette det om barnmorskan. Det var hon som lyfte barnet upp från jorden där barnet hamnade vid födelsen.

I den foregyptiska tankevärlden, från vilken både islam och kristendomen hämtar sina tankebilder, finns himlen och jorden, mannen och kvinnan. Leta bara upp bilden av infattningen av den svarta stenen i Kaba på nätet.

Det är också i den här tradtionen man möter gudabarnet som dör för att sen komma till nytt liv efter döden. De grekisktalande intellektuella som skrev kristendomen befann sig i en gammal tanketradition. Intet är nytt. Affärsidén omarbetas för att passa en förändrad målgrupp.
Och så står vi där vid den moderna människans konstnärliga uttryck. Den raka skapade linjen och den naturliga lite knöliga. De nya huskropparna i kontrast mot de gamla lite sneda och vinda husen. Ständigt detta tema. Det kvinnliga och det manliga. Jorden och himlen.

Tredje december

Den som lever i en stad vet att det går inte att komma undan. Vi människor är samhällsdjur - zoon politicon - som måste hålla ihop för att överleva. Ta bara det här: vi älskar, vi får barn, vi äter, vi skiter - allt gör att vi måste samarbeta för att överleva. Gör vi inte det så flaxar barnen omkring utan vägledning och skiten jäser så vi får kolera i dricksvattnet.
Se på bilden. Dimman kommer in mot stranden. Det är Drottningholm, Mälaren, en morgon då tystnaden är precis lika mäktig som då man kliver ur barndomen och blir en ung människa. Man undrar - varför är jag här? Se på det. Det är som de första takterna i Beethovens Ödessymfoni.
Vad skulle en hund göra? Den skulle sniffa om det fanns piss i snön från en artfrände. Vad gör människan? Ställer frågan om meningen.

Andra december

Det är på såna här ställen som Bar Babylon man kan tänka. Minnas och bara flyta iväg. Har mina barn det bra? Är jag en god människa? Hur ska jag leva medan resten av världen fortsätter att leva som om jordens resurser var oändliga? Man tar en kaffe, och sen ett glas vin, och ett till och tänker: när är det min tur att gå in i Det Stora Kretsloppet? Ska jag göra som Keith och bara låta allt flyta och vara säker på att blixten slår till och jag kan skriva så jorden skakar?
Så när jag ser upp inser jag att jag är ensam. De flesta som sitter på Bar Babylon är unga människor som pickar på tangentbordent eller dricker öl och raggar. Som så ofta är jag en ensam geront. Var är mina generationskamrater? Lennart, Birgitta, Göran, Anita och allt vad de heter. De finns inte på såna här ställen. Det är som de försvunnit från det offentliga livet lika plötsligt som dinosaurierna gick under.
Så här är det när jag lever det liv jag finner intressant: läsa litteratur, se på konst, gå på museer, konserter, teater, gallerier. För det mesta befinner jag mig i en värld befolkad av kvinnor som uppenbarligen finner ett värde i samma sorts verksamhet som jag. Ibland kan det förekomma någon ditsläpad medföljande apatisk mansfigur, men mer än så blir det sällan.
Jag undrar: var befinner sig mina manliga generationskamrater? Ställer de aldrig de stora frågorna? Trälar de bara hemma med att ställa in platt-teven och tapetsera och tilläggsisolera medan hustrun är på kulturella evenemang och dricker vitt vin och spretar med lillfingret?

Första december

Det var förra vintern. Jag skulle på sammanträde klockan åtta i Stadshuset. Över tjugo minusgrader hade hemtermometern sagt innan jag gick vägen förbi Gamla Riksarkivet på Riddarholmen och följde gångbron längs järnvägen bort mot Kungsholmen.
Riddarfjärden frusen. Vinden kastade in. Det stack i örsnibbarna, det brände på kinderna. Världen var tyst och vit och stilla som inför ankomsten av något stort.
På Stadshusets gård föll snön från taken. Poff, poff. Män förankrade i säkerhetselar skottade. När jag kom till receptionen var budskapet klart - vi var för få, bara jag och mötesordförande som bodde vid Kungsholmstorg, därför blev sammanträdet inställt. Järnvägen fungerade inte så de inkallade experterna på datorkommunikation kunde inte komma. De satt fast i Häggvik, i Dalarna eller någonstans i Småland. Allt stod stilla.
Vems var felet?
Naturligtvis hade ingen i ansvarig ställning handlat fel. Det var så det var och ingen kunde göra något åt det. Snön föll. Männen på taket skottade. Poff, poff. Ingen i ansvarig ställning har gjort fel. De har bara en god lön för att ta ansvar. Och nu i dag har heller ingen handlat fel och behöver ta ansvar. Så var det i går, så är det i dag. Poff, poff. Snön faller.