Sjunde december

Det kunde lika gärna ha blivit att jag byggde hus eller renoverade bilar för att känna mig väl till mods. Jag var en liten skitunge med dåligt hjärta, döden flåsade mig flera gånger i nacken och av det blev att jag måste hålla mig lugn. Det betydde en barndom inomhus. Kanske räddade det mitt liv, det vet jag inte. Jag vet bara att det var tråkigt och eftersom det här var tiden före teven och datorerna och jag bodde i en småstad så fanns det inte så mycket annat att göra än att lära sig läsa. Så jag lärde mig läsa. Biblioteket låg på gångavstånd. Livet blev plötsligt uthärdligt.
Sen började det hända saker. Grammofon, kristallradio, transistorradio, teve, stereo, vinyl, band, stenciler, elektriska skrivmaskiner.
Dator skaffade jag mig i början på 80-talet. Det blev underligt nog min revansch eftersom jag har dålig motorik. Jag uppfattades som en opraktisk nörd. Nog ligger det en del i det. Jag får än i dag fundera över åt vilket håll jag ska dra mejseln för att få in en skruv. För mig var datorns inre enklare än en mejsel i handen. Plötsligt tyckte omgivningen att jag var praktisk när jag kom med mina disketter och fixade datorer.
Nyligen kastade jag mina band och kassetter. Snart går vinylen samma väg. Cd-plattorna står i bokhyllan och samlar damm. Jag har ju, som alla kommer att ha, musiken på datorn. Och snart finns det vi kallade skivor i Molnet, så heter det numera när man ska lagra digitalt.
På vinden står en högst konkret låda stenkakor. De tillhörde mina föräldrar. Saker som en gång var fräscha och moderna är numera sånt man tar i med varsamhet och vet att man blivit gammal.
Först skrev jag för hand. Jag har till och med skrivit med ett pennskaft med stålstift som man doppade i bläckhorn och torkade med läskpapper. Sen tog verkligheteh ett skutt. Kulspetspenna, den elektriska skrivmaskinen och så datorn.
Det som är gemensamt i den här historiken är nödvändigheten att uttrycka sig. Nu arbetar jag desutom med att lägga Spotify till texterna. Där samlas Caruso med Jaqueline du Pré, Youssef N'Dour och sång från Hirundo rustica.
Jag sätter samman musikslingor för att de ska beröra och accentuera texter, eller kommentera stämningar, eller förstärka scener. Nästan som man förfogade över en teaterscen med repliker och en massa musiker. Aktörerna får man själv lägga till.
Egentligen vet jag inte vad det ska användas till. Det är ju så det börjar. Man vet inte varför man gör det, men fortsätter ändå eftersom man vill att någon fattar vem man är allra längst där inne. Av någon dunkel anledning gör man så.