Tjugoförsta december

Just nu kan jag känna den där litenheten. Ungefär - vi har inte en chans mot naturen. Hur vi än försöker glömma och krälar som komodovaraner med paltkoma i dumburkens sken har vi inte en chans komma undan.
Det snöar ordentligt ute i gränden. Temperaturen faller. De kyliga dagarna nalkas. Vad ska jag göra? Sitta lugnt och betrakta de som tror att 110-skylten betyder att man ovillkorligen kan - och ska - köra 110 och blir uppriktigt förvånade när de kanar ut i geografin.
För mer än fyrtio år sen upplevde jag en av de stora katastrofer jag burit med mig hela livet. Jag såg det på teve och läste alla tidningar som fanns. Det var Torrey Canyon den 18 mars 1967, en av de första supertankers som förliste. Oljeutsläppet förorsakade oerhörda skador längs de franska och brittiska kusterna.
Var det någon som brydde sig? Tja, några som betraktades som nördar med ryggsäck och kikare. Resten fortsatte glo på dumburken och struntade i, inför sig själv och inför sina barn, att det faktiskt fanns skolor och bibliotek där man kunde läsa sig till vad som skett och skulle ske och handla därefter.

Ungefär som de som en gång bodde kring koncentrationslägren. De vände sig också bort. Låtsades inte om. Hoppade på tävlingen Rikast På Kyrkogården Vinner. Eller planerade utlandsresorna eller köpte vårlökar eller smekte nya bilen.
Och visst skulle Torrey Canyon fortsätta. Ty inte kunde de som fattade besluten förlora sina arvoden och sitt inflytande genom att ha en annan åsikt än de ständigt nöjestörstande väljarna. De som ville åka i ett jacuzzibadkar genom Pärleporten till himlens Ikea där de erogena zonerna kunde kittlas med varor tillverkade av tuberkulösa barn i smutsiga källare i Bangla Desh.
Alltså - hur vi än gör har vi inte en chans. Naturen vinner. Absolut. Frågan är bara om demokratin är det samhällssystem som förmår stoppa de smartskallar som tror att 110-skylten innebär att man kan - och ska - köra 110 också då motorvägen är isbelagd.