Tjugotredje december

Det är det här med tystnaden. Tystnaden hänger samman med antalet. När jag föddes i slutet på 40-talet bestod mänskligheten av tvåtusenfemhundra miljoner. I dag är vi snart sjutusen miljoner. Eller sju miljarder. Då får tystnaden svårt att finnas tilll.
Nu menar jag inte den vanliga tystnaden, den som sitter i vårt dna. Alltså regn mot löv, vind i gräset, vågor mot strand, lekande barn, fåglar, myggor, hjärtslag. Det ger oss ro. Inte det andra. Dubbförsedda hjul mot asfalt. Motorgräsklippare. Prefabricerade ljudslingor.
Om vi går längre bakåt i tiden, låt säga tusen år före vår tideräknings början, då härskade ensamhet och tystnad. Våra mänskliga förfäder kunde vandra månadsvis utan att möta en människa. Faror fanns överallt. Därför blev det nödvändigt att hålla samman. Bevara medmänniskan i kampen mot omständigheterna. Du skall icke döda sa man och upphöjde tanken till etisk fixstjärna.
I dag är vi många på jorden. Nu är det inte bara tystnaden det gäller. Det är också vattnet, utrymmet, maten. Vart vi än vänder oss kommer vi se ett ansikte, en hungrig mun, och någon som kräver sin del av de mänskliga rättigheterna.

Snart är vi blivna så många att nödvändigheten att bevara det mänskliga livet inte längre är - tja, det mest praktiska, om än inte det mest etiska. Några måste lämna båten. Du skall icke döda blir till - Du skall icke döda den som ger dig liv. Resten, de som stör tystnaden, de som upptar plats, de hungriga munnarna - utan dem skulle vi kunna fortleva.
Detta osäkra liv är det enda vi säkert har. Vi borde göra något åt förhållandena, på det ena eller andra sättet, under den korta vandring vi tilldelats. Inte ens jag vågar just nu i denna minut tänka på detta Harmageddon där vatten, jord och tystnad är en bristvara. Men jag ger aldrig upp. Det kan ni dänga er på.