Nionde december

Det var en av de kalla dagarna. Jag gick längs Blasieholmen, förbi Buckan, fortsatte Strandsvägskajen och tog Djurgårdbrunnskanalen. Det är min värld att gå Djurgården i högersväng. Jag hatar gå vänstersväng förbi Nordiska Museet och Liljevalchs. Det påminner mig om att konsumtionsladorna är byggda för just detta. Kunden ska skjuta shoppingvagnen med vänster hand, plocka varorna med höger. Praktiskt, säger handlaren. Obehagligt, tänker jag och känner Den Osynlige Dressörens inflytande. Utan att man märker det trillar kulan i flipperspelet ned i ens skalle. Gå vänstersväng, plocka med högra handen, du ditt lilla myrkryp som förvandlas utan att du fattar det.

På grund av det vill jag alltid gå längs kanalen, fortsätta bort mot Blockhusudden och det vanskötta sommarkaféet, passera det magiska Thielska Galleriet där man en stund kan ana de stora frågorna med Edvard Munch och Ernst Josephson, och om man har tur, se Ulf Linde sitta i rullstolen och röka cigarrett med munstycke och sen ta vägen hem till de smala gränderna där jag framlever mina dagar.
Just den här iskalla dagen njöt jag av att vara en fri man som drar sitt svärd mot fienden. Jag passerade förbi Engelska Kyrkan och stannade, någonstans det var, stannade där verkligheten upphör vara endimensionell, ett ställe där jag trodde mig gått vilse i staden Stockholm.

Se kråkorna, tänkte jag, se kråkorna som hackar och anfaller. Vem sitter där i granen? Är det någon som liknar mig de vill förgöra? Är det en uggla som inte hunnit ta skydd för natten och kurar i grenverket bländad av dagsljuset medan de svarta kråkorna hackar mot de stora ögonen? Försvara dig, frände och like, tänkte jag, försvara dig.

När jag kom hem tittade jag i spegeln och betraktade min korta satta skapelse och mina bruna ögon och tänkte att kommer kråkorna så ska jag dö stående, på knä lever jag aldrig. Så kom ni svarta kråkor så ska ni få se vem ni har att göra med.