Tjugoandra december

Det finns en fascinerande överensstämmelse mellan två nutida politikerliv. Det är den som träder fram i Henrik Berggrens bok om Olof Palme Underbara dagar framför oss, och den som Tony Blair själv berättar om i Mitt liv, min resa.
Här har vi att göra med två något högerorienterade unga män, båda i viss mån placerade i samhällets övre skikt, som var och en på var sitt håll och i olika tider möter en kvinna. Hon står till vänster, beläst, intellektuell. Båda de unga männen blir dödligt kära och deras politiska karriärer tar fart, var på sitt håll, med en beslutsamhet och kraft som tar andan ur läsaren.
Nog kan man diskutera deras politiska gärning, men faktum är att de båda männen påverkade sin samtid under den tid de uppbar sina ämbeten. Det som gör det makalöst är överensstämmelsen. Inte deras ungdom, inte deras mästerliga talekonst. Det är kvinnan.
Jag läste volymerna rakt av. Olof möter Lisbeth och efter det tycks han storma in bland en bunt ganska tröga reformister. Han fullkomligt nockar dem med en störtflod av idéer som förmår rycka med en hel generation. Tony blir kär i Cheerie. Hans politiska verksamhet exploderar och New Labour, vad man än må tycka om detta, förvandlas på superkort tid från ett parti på dekis till ett statsbärande parti.

En sak är i varje fall klar - för att få veta hur det verkligen gick till så saknas biografierna över Lisbeth Palme och Cheerie Blair. Kärleken, eller lustan om man så vill, är en mäktig drivkraft i människans liv.