Fjärde december

Här hus och träd. Vad naturen skapar och det människan bygger. Betraktar man bilden så kan man se mötet mellan horsiontellt och vertikalt. Men inte bara det utan också det som så ofta är ett underliggade tema i den konstnärliga modernismen - mötet mellan den raka skapade linjen och den naturliga lite knöliga linjen. Se de raka husgavlarna bakom de slingrande björkstammarna. Det tog mig många år att fatta det här.
Vad vi så ofta ser, men inte medvetet obeserverar, är kontrasten mellan det skapade och det som existerar av egen kraft. Ungefär som mötet mellan man och kvinna där kvinnan är, inbillar jag mig, närmare naturen än vad mannen är. Mannen menstruerar inte, mannen föder inte.
Mannen ansågs länge vara den som gav livet och kvinnans kropp var blott en behållare. De stora religionerna beskriver kvinnan som en åker. Mannen var en brukare av åkern. Säd heter det fortfarande. Jordemor hette det om barnmorskan. Det var hon som lyfte barnet upp från jorden där barnet hamnade vid födelsen.

I den foregyptiska tankevärlden, från vilken både islam och kristendomen hämtar sina tankebilder, finns himlen och jorden, mannen och kvinnan. Leta bara upp bilden av infattningen av den svarta stenen i Kaba på nätet.

Det är också i den här tradtionen man möter gudabarnet som dör för att sen komma till nytt liv efter döden. De grekisktalande intellektuella som skrev kristendomen befann sig i en gammal tanketradition. Intet är nytt. Affärsidén omarbetas för att passa en förändrad målgrupp.
Och så står vi där vid den moderna människans konstnärliga uttryck. Den raka skapade linjen och den naturliga lite knöliga. De nya huskropparna i kontrast mot de gamla lite sneda och vinda husen. Ständigt detta tema. Det kvinnliga och det manliga. Jorden och himlen.