Tionde december

Det här är från Serafimerlasarettet. Det byggdes för att härbärgera fattigt folk. I lasarettet finns många såna här donationstavlor. Kanske det var en etisk kick för donatorn att veta att här skulle för långliga tider lysa namn, titel och summan som skänkts.

När jag kom till Stockholm för mer än fyrtio år sen fanns det få tiggare på gatorna. Nu finns tiggarna över allt från city till långt ut i förorterna. De som tigger är både svenskar och nomadiserande grupper. De senare kommer framför allt från östra Europa där staterna är svaga och korrupta.

Jag måste övertyga dem om att arbeta och inte bara ta mot bidrag. Så sammanfattar den blivande ordföranden för EU, ungraren Viktor Orbán, den strategiska målsättningen gentemot romerna. Om detta kan man väl säga att det verkar som om Orbán inte riktigt har alla hönsen hemma.
Sen lägger kräket till att han tycker att alla europeiska länder ska vara med och betala. Ungefär som med fifflet med bidragen från Brüssel och den allmänna vanskötseln av en del länder. Det ska de ordentliga skattebetalarna i Stockholm, Berlin och Helsingfors stå för.

Jag har alltid avskytt välgörenhet. På grund av det ger jag följaktligen sällan pengar till tiggare. Sociala problem ska lösas med sociala medel. Arbetslöshet, sjukdom och fattigdom sett ur det stora perspektivet är sällan den enskildes fel. Den som ser det på annat sätt menar att fattigt folk saknar självdisciplin och initiativförmåga. Fanns bara detta i rikt mått så skulle världen bestå av en lycklig konsumerande medelklass.

Problemet är bara att jag börjat känna mig obekväm med min inställning. Beror det på att jag börjat bli gammal och sentimental? Eller beror det på att mängden av tiggare får mig att djupast i mitt inre känna förtvivlan?