Sextonde december

Sommarkväll vid Slussen. En scen utanför Debaser. Folk sorlar och dricker. Det är avspänt, luktar diesel från båtslussen. Framför scenen unga människor i second-hand kläder. Elvisimitation är det. Den vite lastbilschaffisen från Tupelo i Mississippi som sjöng race music och till att börja med lät som han var färgad.
Nordamerikas stora bidrag till kulturen kommer från de fattiga, från underklassen. Det handlar om den musikaliska tradition som de afrikanska slavarna bar med. Blues, gospel, jazz, rock. Sen har det mesta av det nordamerikanska, med få undantag, varit lättviktigt gods båda vad gäller bildkonst och litteratur. Nordamerikanerna försöker imitera Europa, men misslyckas alltid eftersom det nordamerikanska samhällets kommersialism förråar de konstnärliga uttrycken.
Man kan ana orsakerna till skillnaden genom att jämföra Antikrundan och den nordamerikanska varianten av Antiques Roadshow. I Antikrundan kommer folk släpande med skåp eller vad det nu kan vara som gått i arv i släkten och så visar det sig att föremålet de kommer med var tillverkat på sextonhundratalet eller så. I Antiques Roadshow kommer folk med bioaffischer från tretttiotalet eller förfärliga tavlor av ridande cow-boys gjorda för knappa hundra år sen och kallar det antikt.
Det kom fler musiker från Mississippi. Muddy Waters var en, en annan var John Lee Hooker. En av hans låtar handlade om Tupelo, Elvis hemstad. Det är en stark sång om en översvämningskatastrof. Det var en av de första blueslåtar jag dechiffrerade språkligt och sen begrep jag att det fanns andra som såg på världen som jag gör.

Som John Lee Hooker sjöng aldrig Elvis. Inte med samma sociala vrede. Elvis var ju en vit imitatör som efter hand drunknade i balladträsket.