Andra december

Det är på såna här ställen som Bar Babylon man kan tänka. Minnas och bara flyta iväg. Har mina barn det bra? Är jag en god människa? Hur ska jag leva medan resten av världen fortsätter att leva som om jordens resurser var oändliga? Man tar en kaffe, och sen ett glas vin, och ett till och tänker: när är det min tur att gå in i Det Stora Kretsloppet? Ska jag göra som Keith och bara låta allt flyta och vara säker på att blixten slår till och jag kan skriva så jorden skakar?
Så när jag ser upp inser jag att jag är ensam. De flesta som sitter på Bar Babylon är unga människor som pickar på tangentbordent eller dricker öl och raggar. Som så ofta är jag en ensam geront. Var är mina generationskamrater? Lennart, Birgitta, Göran, Anita och allt vad de heter. De finns inte på såna här ställen. Det är som de försvunnit från det offentliga livet lika plötsligt som dinosaurierna gick under.
Så här är det när jag lever det liv jag finner intressant: läsa litteratur, se på konst, gå på museer, konserter, teater, gallerier. För det mesta befinner jag mig i en värld befolkad av kvinnor som uppenbarligen finner ett värde i samma sorts verksamhet som jag. Ibland kan det förekomma någon ditsläpad medföljande apatisk mansfigur, men mer än så blir det sällan.
Jag undrar: var befinner sig mina manliga generationskamrater? Ställer de aldrig de stora frågorna? Trälar de bara hemma med att ställa in platt-teven och tapetsera och tilläggsisolera medan hustrun är på kulturella evenemang och dricker vitt vin och spretar med lillfingret?