Nittonde december

Gamla Stan är stans äldsta kvarter. Smala gränder, gamla hus. På gatorna har Strindberg gått, Gustav Vasa, Mäster Olof, alla de vi känner ur historien.

Stockholm är annars en stad fylld av grönområden. För den som vandrat runt och känt rullstensåsarna i benen är Stockholm ett böljande landskap. Kommer man under somrarna upp på en ås och har fri sikt kan man se de gröna öarna. Klungor av träd med gräsmattor omivna av huskroppar och gator.
Här samsas djur och människor. Jag minns rådjur på Folkungagatan, älgar i Aspudden och harar, ekorrar och grävlingar. Eller pilgrimsfalkarnas bo på skatteskrapan eller i Riddarholmskyrkans spira. Eller djurlivet på Djurgården, bara en kvarts promenad från kommersen på Stureplan. Fasaner, rådjur. Grodorna på vårarna i Isbladskärret, deras kväkande och vattnet som sjöd av brunst. Eller hägerkolonin på samma ställe, den finns fortfarande kvar,
Stockholm är ingen stad. Stan är en by som bara är lite större än vad man menar med en by. Det vet var och en som försökt gå genom Paris eller London.
Gamla Stan är den stadsdel som visar den okontrollerade stadens slutmål. Här saknas gröna ytor. Det finns några kvadratmeter gräs här och där. En trädpinne, kanske, lite gräs, men sen är det slut. Gamla Stan är ett monument över den otyglade marknadsekonomins slutmål.

Som Peder Fredags Gränd. Gränden har funnits på kartan sen 1700-talet. Där under valvet har det gått människor i mer än tre hundra år. Men nu är det slut. Nu är det stopp. En grind förhindrar stadsborna att ta den väg deras förfäder gått. Återigen privata ägandet mot det allmänna intresset.