Femte december

När jag såg det här på Maria kyrkogård tänkte jag på en story som gick så här: en ung kille hade dött och vid begravningen på Norra Kyrkogården la hans bäste vän den avlidnes mobil i graven. Han tyckte det var en bra gest och spred det bland vännerna. De började genast ringa mobilen och lyssna till den avlidnes röst och tala in hälsningar till honom där han låg i kistan under jord.
På natten efter begravningen sneddade en okänd medborgare över kyrkogården. Han var på läsken efter en fest, det var sant. Denne manlige medborgare tvärnitade av förklarliga skäl då han hörde mobilen ringa. Yo've gotta a call. Det var inte hans mobil som ringde. Det var inte svårt att konstatera. Yo've gotta a call. Efter en stunds funderande begriper han att ljudet uppstår någonstans under hans fötter. Vad gör man? Ringer polisen och säger tro mig eller inte men det ringer från underjorden på kyrkogården klockan midnatt.

Tror någon han ringde polisen? Det gjorde han inte. Han sprang så fort han kunde och det enda han ville var att glömma allt. Korkat? Inte alls. Jag menar - i vilket läge skulle han ha hamnat om han sagt som det var? Skulle polisen, eller vem det nu kunde vara, ha betraktat honom som ett sanningsvittne när luktade han alkohol?

Tiden gick. Så berättade han det för någon som berättade det vidare och då tänkte jag när jag hörde historien över en pilsner på Big Ben : vad händer med min mobil när jag dör?