Första december

Det var förra vintern. Jag skulle på sammanträde klockan åtta i Stadshuset. Över tjugo minusgrader hade hemtermometern sagt innan jag gick vägen förbi Gamla Riksarkivet på Riddarholmen och följde gångbron längs järnvägen bort mot Kungsholmen.
Riddarfjärden frusen. Vinden kastade in. Det stack i örsnibbarna, det brände på kinderna. Världen var tyst och vit och stilla som inför ankomsten av något stort.
På Stadshusets gård föll snön från taken. Poff, poff. Män förankrade i säkerhetselar skottade. När jag kom till receptionen var budskapet klart - vi var för få, bara jag och mötesordförande som bodde vid Kungsholmstorg, därför blev sammanträdet inställt. Järnvägen fungerade inte så de inkallade experterna på datorkommunikation kunde inte komma. De satt fast i Häggvik, i Dalarna eller någonstans i Småland. Allt stod stilla.
Vems var felet?
Naturligtvis hade ingen i ansvarig ställning handlat fel. Det var så det var och ingen kunde göra något åt det. Snön föll. Männen på taket skottade. Poff, poff. Ingen i ansvarig ställning har gjort fel. De har bara en god lön för att ta ansvar. Och nu i dag har heller ingen handlat fel och behöver ta ansvar. Så var det i går, så är det i dag. Poff, poff. Snön faller.