Åttonde december

Första våningen där jag bor ligger lågt. En dag sitter jag vid bordet och äter. Konstigt. Ett starkt motorljud trots att trafik i gränderna är avstängda efter elva på förmiddagen. Dessutom är det så trång här att en modern buss knappt får plats.
Våra blickar möts. En äldre man på övervåningen i en turistbuss passerar tätt förbi fönstret. Mannen hälsar artigt, han lyfter på hatten. Kvinnan på näste säte ler. Liksom nästa kvinna. Hon tittar lite disträ upp från sin bok och fortsätter läsa. Barnen på näste säte tycker det är kul. Titta en inföding. De grimascherar, räcker ut tungan och vinkar. Jag vinkar inte, det kan jag försäkra.
Från gränden kommer skrik. Jag tittar ut och fattar att den backande bussen just nu mejar ned de som sitter vid ett utebord vid en restaurang. Krasch. Porslin krossas. Jag rusar ut på gatan.
Bussen har stannat. Chauffören kommer ut i gränden. Han pekar på sin GPS. Han har kört rätt. Fattar ni inte? Chauffören skakar på huvudet åt oss som är förbannade.

Nästa dag. Det är eftermiddag vid samma tid. Motorljudet av en backande turistbuss. Det är inte sant. Från bussens övervåningen ser man rakt in i mitt hem. Nu blir jag arg. Folk som bor i gränden strömmar ut. Vad är det som händer?
Busschauffören, en ny denna dag, pekar på sin GPS. Så här ska man köra för att ta gästerna till hotellet. Scheisse säger jag. Engelska ord med en betydligt fränare betydelse fräser genom luften. Sluta trakassera våra gäster, säger en biffig man med resebyråns emblem på skjortan.
Nu är jag arg. Den tyska invasionen måste stoppas. EU eller inte. Brüssel kan ta sig nånstans. Under natten skaffar jag vapnen. På Spotify laddar jagt ned tal av Hitler, nazistisk marschmusik och kulsprutesmatter. Vid lunchtid är allt klart.
Fönstren öppna. Gardinerna fördragna. Högtalarna vända mot gatan. Fienden har inte en chans! Bara en knapptryckning och så är den tyska invasionen nedgjord.
Jag sitter i läsfåtöljen hela dagen. Förväntansfull. Läser, kontrollerar av och till datorn och högtalarna. Minuterna tickar. Då hör jag ljudet av en backande buss. Ah, fienden attackerar! Jag sätter fingret på avtryckaren. In i gränden, inom skotthåll ska du, och sen!
Plötsligt upphör allt. Jag avvaktar, men när inget händer kikar jag ut och ser att servitörerna på restaurangerna gjort gemensam sak. Gränden är blockerad av bord och stolar. Möbler som snabbt försvinner när polisen kommer för att ta ett allvarligt snack med en olycklig busschaufför.
Och jag, jag måste tyvärr nedrusta. Lägga ned vapnen och sätta mig i skuggan under korkeken. Där rök min möjlighet att bli nationalhjälte.